Try it and love it!
Two lions, a bone collector and splashing driving fun
My Austrian friend Walti, an Oecusse veteran (well, after three years here you do qualify as a veteran, believe me) working for Oxfam, went to Dili some ten days ago for a series of job meetings. When she left town, she also left her lovely little house, a house that I hope I can move in to in September or so. Walti has house mates. Two cats. Mother cat Shinta, who was sterilised by a Cuban doctor (there is no such thing as a veterinary here) after giving birth to ten kittens within a couple of months, and the little lion she adopted when we couldn’t find any other cat mother to take care of the tiny little abandoned kitten we found on the beach.
If I’ll take over Walti’s house I will also take over the two cats (and a jungle-style garden, full of all kinds of funky insects and an army of giant bumblebees previously mentioned in this blog. Oh, I almost forgot to mention her two security guards! In the name of gender equality, Walti opted for female security guards. One of them I’ve never seen. Maybe she’s even smaller than the other one, a young, frail, feather-weight woman the size of a Swedish sixth grader). I suspect that it is my potential house and cats take-over that made Walti ask me to take care of her cats while she’s gone. I know a test situation when I see one! I’d simply have to prove myself worthy of taking care of her cats (and living in her beach front house).
On my first day of catsitting I decided to give the two furry ones a real treat: I brought a can of tuna with me in the car. The little beasts sniffed it – and walked away from it. As I knew they should be starving, their snubbing my can of tuna broke my heart, annoyed me – and worried me. What on earth would I feed them if tuna wasn’t good enough? In a place where cat food is unheard of.
An acceptable solution, I found out, is to collect chicken bones from those of my colleagues who order fried chicken at our Hard Rock Café. This is what I have been doing, twice a day, for a number of days now. Twice I have managed to find someone selling fresh, tiny fish in the street. Once, last Sunday when everything was closed, I drove 15 kilometers to a market to find the much-needed fish.
Now, one would think that feeding a couple of cats (although I seriously believe they are lions in disguise when I see them devouring a huge heap of chicken bones) is a matter of minutes per day. Think again, my friends. Considering the number of starving stray dogs living in the neighbourhood, I also have to stay to see the lio…cats eat, otherwise the dogs would steal their food. Adding the time (and patience) necessary to collect the chicken bones (or drive around until I find someone selling fish), I have probably spent almost three hours a day as a bone collector, take-away driver, waiter and security guard for the cats. But not anymore! Tomorrow Walti is supposed to come back to Oecusse, and I honestly think I’ve passed the test with flying colours. I deserve the house!
Everyone deserves an opportunity to take a defensive driving course with a 4WD, learning how to negotiate really rough roads and crossing muddy rivers (at least in the dry season). It is SO much fun! I know, because I got a chance to take such a course when some 30 UNMIT staff members were called to do this mandatory training. “Defensive driving”? I seriously don’t know about that. All I know is that everyone turned into 10-year-old boys (well, there were at least two women participating as well) when racing around in a (very shallow) river, and on the two muddy river banks, full of stones. It was serious fun, as I believe you can tell from the photos below.
Apart from feeding cats and torturing a Toyota Prado 4WD? Well, I have to admit that my mind is already in Sweden, although I still have a bit more than a week to go before I take off. Three weeks of Swedish summer nights, family, friends, my girlfriend Larissa, good (not to say varied!) food… I think I can live with that 
Now, please make sure the sun comes back to Stockholm no later than July 24!
These guys have nothing to do with defensive driving training.
[/caption]
Yes, some people did get stuck in the mud...
Two men and an unfortunate (couple of?) goat(s)
It’s been horribly silent here in the blog lately. I wish I had a good excuse, but I’m afraid I haven’t… I COULD blame it on holidays, an unexpected sick leave, lots of work, existential brooding or whatever, but they’d just be explanations, not excuses. I guess I’ve been lazy, but I might also add that a bit of the novelty factor of Timor Leste has faded, and thus the easiness of finding new absurdities to write about as well.
With one HUGE exception, that is. There is no way that I can resist the temptation of telling you one of the most bizarre and tragicomic, and true, stories that I’ve heard, so here we go again.
Some seven or eight years ago a couple of Jordanian men living and working here in the district of Oecusse made it to the international limelight, at least in Australia, and probably in lots of other countries as well. I dare say they wish they hadn’t.
Anyway, one of those Jordanian men somehow, possibly due to the general lack of available women around here, took an odd liking to… a goat. As the liking grew more intense, our Jordanian friend decided to rape/fuck/make love to the goat. Now, while bestiality is both disgusting and totally unacceptable to most of us, it’s (sadly enough) not as uncommon as one would like to think. It happens.
More unusual is what happened next. The Jordanian man got a bit too attached to his darling goat. Literally speaking. He simply didn’t manage to… disconnect himself from the goat after an intimate session together. I tend to believe that the poor man tried everything to separate himself from his four-legged partner, but to no avail. He was forced to call for help. In fact, he was so badly stuck that he had to be taken to the local hospital. I can imagine that the people already in the waiting room at the emergency entrance let our Jordanian friend jump the line.
Now, I don’t know whether the local doctor wasn’t able to solve the problem, or if he simply refused to do so. At any rate, the tight couple had to be transported by helicopter to the capital, Dili, where the two were finally separated. I don’t know exactly how (and somehow I don’t think I would like to know, either) this was done, and I don’t know if the goat survived the procedure or not. A colleague of mine commented that “it must have been a pretty messy affair”, and I’m inclined to believe she is right about that.
The multinational employer of the Jordanian man, now with a badly injured penis, did a remarkably good job at covering up the story. Somehow the incident never made it to the media.
At this point you should be asking yourself what happened to the second Jordanian man, who was a colleague of the first guy. The answer is as simple as it is unbelievable: exactly the same thing happened to man number two. Yes, it is true. The goat, the man getting stuck, the trip to the hospital – the story repeated itself (and I keep wondering what on earth the first guy told his friend about his experience). Whether the victim was the same goat as in case number one is unclear, but if it was I reckon the poor thing must have lost whatever faith he or she ever had in humankind…
This second time there was no way of covering up the incident. Once was bad enough, twice was just too much. The proverbial shit hit the media fan and the scandal was a fact. The story was so embarrassing for the Jordanian people that the Jordanian king personally visited Oecusse to make up for the misdeeds of his fellow countrymen. As a beautiful irony, the king decided to help the dirt poor people of Oecusse by donating funds for the construction of a… hospital.
The Philippines, lomi-lomi, a crack in the back and other stuff
OK, I haven’t just been hanging around absorbing strange stories lately. I have enjoyed holidays in the Philippines as well, and suffered a few days stuck in a hospital bed. And yes, I have been working, quite a bit, actually.
One of the most interesting things happening in Timor Leste at the moment is the upcoming handover of executive policing power from the UN Police (UNPOL) to the Timorese National Police (PNTL). Since the street rallies, violence and general chaos that broke out in parts of Timor Leste in 2006 (as a result of conflicts between different factions within the Timorese police and the armed forces), UNPOL has been responsible for policing in the country. They have of course worked together with the national police force, but UNPOL has been calling the ultimate shots. During this process, UNPOL has been training, mentoring and monitoring the PNTL, with the objective of gradually handing over power to the national police.
At this point the Timorese security situation has improved significantly, and the training of the PNTL is considered to have been successful. The time is ripe, the UN and the Timorese government believe, to hand over the power to the national police. (This already happened once, in 2005, when UNPOL and UN military personnel left the country, and the result was disastrous. During the security crisis of 2006, the national police and armed forces were not able to maintain law and order and the Timorese government requested the UN police and military personnel to return to the country. Because of what happened in 2006, UNPOL will stay in Timor Leste also after the policing power has been handed over to their Timorese colleagues. They will keep monitoring and advising the PNTL, and be ready to intervene should a serious security situation arise again).
For me and my Public Information Officer colleagues this handover process means plenty of work. In a country where newspapers are incredible scarce, internet even harder to come across, television is a privilege of a fortunate few and where even radio channels face serious problems reaching a significant audience (due to the lack of electricity in many places, few people bother to keep a radio), spreading vital information to the general public is quite a challenge. It means distributing information flyers all over the place, primarily at places where the Timorese tend to gather. The church is such a place, probably the best. Health clinics, schools and markets are others. It means providing reliable information to prevent false rumours from turning into truths. It means listening to the community to get to know their doubts and thoughts about the handover process, and handing this essential information over to the UNPOL and the PNTL.
From a professional point of view, that’s been our main (but of course not the only) task lately, but since I do have a bit of leisure time as well I guess I should mention a thing or two about that. Like my recent, sadly short (10 days) holiday visit to the Philippines (hereafter called PHP to make my life easier).
First impressions count heaps, and PHP didn’t disappoint us (I travelled with a hilarious UN colleague, Monica from Kenya). The Filipinos are a smiling bunch, and their optimism and positive vibes are contagious like some oink-oink flu out there. A favourite encounter was with the taxi driver who took us from the airport to our hotel in Cebu City (we decided to skip Manila, as it doesn’t really seem to be the kind of relaxing place we were looking for). His name was… James. James Barber, to be precise, but it was the James part that made me happy. I always wanted a driver called James, like in those ludicrous British series on the telly. If I ever become a rich man (highly unlikely) I’ll hire my own personal driver, and only candidates named James may apply for the position.
Since time was not on our side, we chose to play it safe when choosing between the mind-boggling number (7,107) of PHP islands to visit. We went to Boracay, a tiny island that is not only the PHP top tourist attraction (among beach bums, that is) but also customarily mentioned as having one of the very finest beaches of the world, White Beach. And yes, the beach is white. It is wide (at least during low tide) and it is lazily stretched out along three palm-fringed kilometres. It’s a dream for anyone who dives, snorkels, surfs or kite surfs – and for anyone who just wants to laze in the sun, eat well, enjoy spectacular sunsets, dance a night or two away, sip happy hour cocktails smoother than silk or gulp down some of the cheapest beers around. We spent six thoroughly enjoyable (despite the occasional heavy downpour, since we came there in a bit of transitional period between dry and wet seasons) days in Boracay, and I know for a fact that I’ll want to come back to PHP to check out at least a handful of other, less touristy islands as well. Not that Boracay was invaded by enormous hoards of tourists, but it’s not exactly deserted either…
Finally, a word of warning. Avoid Hawaiian lomi-lomi massage, or whatever they might call this kind of treatment I had in the place you happen to visit. It is true that it was one hour of pure, sublime pleasure while it lasted. Two masseuses did a kind of dance-like, synchronized massage that just about sent me to heaven. (Monica says that I was in such a blissful state when I returned to our hotel room that I could barely speak).
Now, the price I paid for this hour in heaven turned out to be rather steep (or maybe the massage had nothing at all to do with it, the jury is still out on that one). The next day, when I tried to rise to me feet from the chair from which I’d been enjoying a delicious breakfast, I just couldn’t. I felt such an acute, agonizing pain in the lower part of my back that I feared I’d faint there and then. Luckily enough, the back ache hit me on my very last day in the Philippines. Unfortunately enough, I still had to travel back in this immobilized state of terrible pain.
A couple of flights and a handful of hours in a car on our way back to Oecusse did hell to my already bad back. When we reached the border between Indonesia and Oecusse Monica called the UN ambulance, which took me back on the one-hour-drive on a terribly bumpy road, but only when I’d been given an injection to diminish the pain.
I spent three days stuck in a hospital bed, taking ridiculous amounts of painkillers and other stuff to treat the probable muscular contraction and inflammation that I was suffering from. Now I obviously feel a lot better, but I’ll probably have to take some medication for another few days before I’m totally fit for fight again.
And now: pizza time at the Hard Rock Café Oecusse (our UN canteen, that is).
It’s mine, it’s Timorese and it’s my first driving license ever!
D-day finally arrived. I passed by the local office of the Timorese Transport Department and my expectations were zero, zip, naught, nil, non-existent. I had been told that maybe, maybe my permanent driving license, processed in Dili, might be ready, and when I saw my friend the driving test inspector smile at me I realized that miracles still occur. There it was, lying on the table: my brand new, credit card-sized driving license!
For non-Swedish speakers I guess I need to explain the tie. NO, it’s not my tie, and NO, it wasn’t my idea to have a tie (as a principle, I only use ties for weddings, and if I can get away without a tie at a wedding, I will) when I had my photo taken at a photo studio in Dili. It’s the law! I know, it sounds like a joke, but it’s true: in Timor you drive with style. No tie in the photo = no driving license.
Another funny thing about my license (see photo): I had to change the colour of my eyes. When I filled out the mandatory form with my personal details, eye colour was one item. I had to tick one of two boxes: “castanhos” (brown) or “pretos” (black). “Azuis” (blue) was simply not an option. For some reason I chose brown, but in retrospect I wish I’d opted for black. It just seems a lot cooler, doesn’t it?
I reckon I should also mention that I had to state not only my eye colour but also my height. Whether I need glasses or not to be suitable for driving was, however, of no interest to the Timorese Transport Department. I could be virtually blind for all they care, as long as I know how to move a car a hundred meters forward (doing a slight curve) and then reverse the same distance without touching any of the old car tyres lining both sides of the (grass) “road”. And as long as I wear a tie for the photo, of course.
Apart from that, what’s cooking in Timor? Well, the air and the sea have been pretty much boiling the last few days, with temperatures hovering around the 40 degrees mark. It’s been a busy week and weekend, with lots of work, including the inauguration of the first ever fire station in my district, Oecusse. (I have no idea how they used to extinguish fires before, and to tell you the truth, I haven’t dared to ask, either). From the opening ceremony at the fire station I actually managed to snap a few funky photos. I might even make an effort to downsize a couple of them and put them on display.
More news? I have formally extended my current contract as a UN volunteer by another six months (until the end of the year). I’ve killed another scorpio in the house that I’m now sharing with two Aussie UN policemen, two Portuguese UN policemen and a Chilean UN nurse.
I have also heard a tragicomic, and true, story about a poor Timorese man who recently had his dearest member bitten off by an apparently starving pig living right under the whole his was sitting on while taking a crap. (Yes, the pig should be living there, but in his job description it says that he is supposed to only eat what FALLS down from the hole, not what’s HANGING down from it).
My Senegalese friend Albert, also a UN policeman, wants to go to the village, identify the wee-wee chopping swine and sentence it to immediate barbeque, on the spot. He says he MIGHT spare the pig (at least for another few weeks) if it turns out to be a she, as the motive in this case could have been sexual rather than blood thirst (and hunger for meat). (To be politically correct, one might add that the reason for the attack could have been purely sexual even if the pig turns out to be a he).
My Timorese colleague Hipolito, on the other hand, affirms that these accidents are quite common over here. He found the story completely normal. This statement makes me think that we, as Public Information Officers serving the local community, should immediately launch a public outreach campaign focused on toilet safety measures.
That’s all for today, folks, but if anyone happens to have any good ideas and advice about travelling in the Philippines, do feel free to let me know, ok?
My Timorese license
Vad gör jag egentligen här?
Det vore lögn att påstå annat än att jag har ställt mej den frågan en och annan gång, och eftersom en del av er verkar dela min undran tänkte jag att det kanske kunde vara dags att försöka formulera ett svar. Jag har ju trots allt varit här i snart 100 dagar, och det är väl då politiker och annat löst folk brukar försöka sig på någon form av sammanfattande utvärdering? De existensiella aspekterna av frågan lämnar jag däremot därhän, åtminstone för stunden.
Alltså, vad gör jag här, rent yrkesmässigt? Enkelt uttryckt skulle man kunna påstå att jag i min roll som ”Public Information Officer” fungerar som ett slags brohuvud mellan UNMIT (namnet på FN:s fredsbevarande mission i Östtimor) å ena sidan och allmänheten i distriktet Oecusse å andra sidan. Detta innebär att en av mina huvuduppgifter är att förmedla så mycket samhällsnyttig information som möjligt till lokalbefolkningen här. Det handlar om information som kommer från FN:s olika verksamheter i landet, men också om information från Östtimors regering, olika myndigheter, information som kommer från Östtimors internationella samarbetspartners och från andra så kallade ”stakeholders”.
Min andra huvuduppgift är den motsatta: att vara UNMIT:s öra mot marken ute på fältet: vad tycker och tänker folk egentligen om tillvaron, om diverse utvecklingsprojekt, om ny lagstiftning? Vad är folk oroliga över eller rädda för? Vad harman för förslag till förbättringar? Vilka klagomål är det som brukar dryftas? Sådan information är det meningen att jag och min kollega Hipolito, en timoresisk kille som pluggat i Filippinerna och är både musiker och ljudtekniker på sin fritid, ska snappa upp och föra vidare till lämpliga förgreningar inom FN-systemet.
Förmedla samhällsnyttig information till lokalbefolkningen i Oecusse, vad innebär det? En hel del. Det handlar om att nå ut till människor med information om nya lagar (och med tanke på att landets lagstiftning fortfarande befinner sig på barnstadiet stiftas det lagar så det står härliga till), olika regeringsinitiativ, sociala projekt i FN:s eller NGO-världens regi, vaccinationskampanjer, information om kommande kommunalval och hur man som medborgare går tillväga för att rösta, trafiksäkerhetskampanjer, alfabetiseringskampanjer (så sent som 2004 var bara dryga 30 procent av befolkningen i distriktet läskunniga) och en hel del annat. Man skulle rent av kunna säga att jag ska fungera som ett slags ambulerande Anslagstavla med stort A, som i SVT:s klassiker med samma namn.
Att hålla ungefär 60 000 invånare ajour med sådant de bör känna till är inte helt enkelt i ett distrikt där ingen har tillgång till internet, där ytterst få (möjligen ett par procent) har teve, där stora områden saknar el (och de som har ström får nöja sig med sex timmars elförsörjning per dygn), där relativt få har radio, där det inte finns några tryckta medier över huvud taget och där en majoritet av befolkningen består av analfabeter. Uppdraget underlättas inte heller av det faktum att folk bor utspridda i småbyar, inte sällan uppe i bergen, dit det inte är helt enkelt att ta sig på de få ”vägar” som finns. På sina håll kan det ta en timme eller mer att köra två mil.
Hur går man då tillväga? Vi distribuerar FN.s veckonyhetsbrev (och en hel del information från andra källor) till strategiska platser i distriktet. Vi tar oss till skolor, präster (i Oecusse är folk vansinnigt religiösa) vårdcentraler, polisstationer, marknader och andra platser där många människor rör sig. Vi hoppas att lärare, läkare, poliser, präster och andra ska sprida nyhetsbreven till så många medborgare som möjligt. När tillfälle ges organiserar vi workshops eller filmvisningar, där vi infomerar inbjudna nyckelpersoner (ledare för byalag, lärare etc) om sådant som är aktuellt för stunden. Till filmvisningarna släpar vi med oss en blytung (minst 100 kilo), dieseldriven generator, laptop, projektor och skärm för att visa FN:s lokalproducerade informationsfilmer om allt ifrån HIV-förebyggande åtgärder till nya lagar som innebär att det är förbjudet att låta boskap driva omkring fritt.
Att arbeta som Public Information Officer innebär också att iklä sig rollen som reporter på en lokalredaktion: att bevaka kurser, seminarier, kampanjer, kommunala ärenden, rättsfall och allt möjligt annat som händer här i krokarna. Jag fotograferar, antecknar, intervjuar, spelar in radioinslag (för FN:s eget radioprogram) och filmar (material som ibland används när FN producerar sina informationsvideos). Åtminstone varannan vecka publiceras något jag skriver i FN:s veckonyhetsbrev. Man kan alltså säga att delar av den information jag distribuerar har jag också producerat.
Min andra huvuduppgift, att snappa upp vad människor tänker, tycker och känner och vidarebefordra denna information till olika förgreningar inom FN-systemet, hänger intimt samman med det utåtriktade informationsarbetet. När min kollega och jag är ute på vägarna för att distribuera FN-material ingår det i jobbet att fråga byalagsordförande, lärare, NGO- och folkrörelsefolk (jordbrukskooperativ, organisationer som arbetar med kvinnofrågor etc) och andra vad de har på gång i form av aktiviteter och vad de egentligen tycker, eller har begripit av, ett aktuellt lagförslag.
Ett konkret exempel: idag har vi hjälpt distriktets valkommission att distribuera informationsaffischer om hur folk ska gå tillväga för att registrera sig som röstberättigade medborgare, eller ändra befintliga personuppgifter i vallängden. Under ett antal svettiga timmar på obefintliga vägar passade vi samtidigt på att dela ut nyhetsbrev och att fråga ”mannen på gatan” vad han eller hon egentligen känner till om den nyligen påbörjade process som innebär att polisens verkställande makt gradvis ska överföras från UNPOL (FN-polis) till den nationella (och mycket dåligt tränade) poliskåren PNTL. (Att distribuera information om Östtimors valförfarande är givetvis, i likhet med mycket annat, något som egentligen ska göras av de lokala myndigheterna, men eftersom dessa saknar resurser får UNMIT, vars budget sannolikt är större än hela Östtimors, rycka ut).
Det är både skrämmande, tragiskt, hyperintressant och spännande att befinna sig i ett land vars demokrati och institutioner befinner sig på nybörjarnivå. Det känns som att allt kan inträffa i det här landet, och det är påtagligt att det ständigt är tusen samhällsförändrande processer på gång. Lite skrämmande är det att bristen på kvalificerad och välutbildad arbetskraft är så stor (har man rätt kvalifikationer kan man gräva guld som rådgivare åt olika ministerier, tro mej!) att även en sån som jag, med än så länge ganska ytliga kunskaper om Östtimor, faktiskt har en reell möjlighet att påverka saker och ting.
Vid något annat tillfälle (påminn mej gärna) får jag återkomma till andra delar av mitt arbete (däribland att i mån av tid vara någon form av mentor åt lokala journalister) och frågan VARFÖR är jag egentligen här: what’s in it for me?
Läggdags här. Ett imaginärt diplom till alla som läste ända hit utan att ge upp eller falla i djup sömn! Era tankar och frågor är, som alltid, varmt välkomna.
Lappen ar (nastan) min!
Ni far ursakta att jag inte vantar med att skriva det har inlagget tills jag kan lagga vantarna (eller atminstone fingrarna) pa min egen, svenska dator med svenska vokaler. Jag bara MASTE beratta for varlden att jag har klarat mitt livs forsta uppkorning och numera ar innehavare av ett temporart korkort fran Osttimor!
Inte utan avsevard dramatik, ska tillaggas. Mitt forsta forsok att backa tillbaka de dryga hundra meter innanfor en forbannat smal “vag” avgransad av gamla bildack pa bada sidor gick at fanderns. Jag blev for ivrig, och sag redan framfor mej mitt skinande blanka, kreditkortsliknande korkort. Resultat: jag backade rakt over dack nummer fem (av kanske 20) pa min vanstra sida.
Andra forsoket. Jag tog nagra djupa andetag, koncentrerade mej – och backade som en gud som inte gjort annat under ett par handelsefattiga artusenden i himmelriket. Mitt dammsugarforsaljarleende ville liksom aldrig ta slut, eller lata sig hindras av mina oron, nar jag triumferande passerade forbi de tva sista dacken. Da hander det. Kontrollanten fran Osttimors motsvarighet till Vagverket pekar pa ett dack pa hogersidan. Han pastar att jag har nuddat vid dacket och visar hur det lutar en liten aning som de andra dacken inte gor, vilket enligt herr kontrollanten bevisar att bilen har varit i kontakt med dacket.
Jag trodde inte det var sant. Mitt leende dog ungefar som en dammsugare nar man rakar dra ivag med apparaten lite langre ifran uttaget an vad sladden medger. Det kandes som att jag just hade fatt ett avgorande VM-finalmal felaktigt och skandalost bortdomt. For brakdelen av en sekund forestallde jag mej hur en imaginar publik “rasade” mot domaren, for att anvanda ett lojligt kvallstidningsord. Faktum ar att jag fortfarande inte tror att de ar sant. Jag tror helt enkelt att kontrollanten SJALV lutade en liten aning pa dacket for att pa sa vis kunna pasta att gringon med pengarna hade misslyckats.
Jag gestikulerade vilt, slet mitt har och tittade vadjande pa Vagverksmannen. Han foll atminstone halvvags till foga och bestamde sig for att ge mej en tredje och sista chans att klara testet. Vid det har laget var mina nerver dock i uppenbar obalans, jag var bade nervos och forbannad. Ingen lyckad kombination for koncentrationskravande ovningar, och mycket riktigt gick det at helvete. Finito, tyckte Vagverksmannen. “Mais treino, depois outra tentativa”, sa fuskepellen pa taskig portugisiska. (Mer traning, senare kan du gora ett nytt forsok).
Det var da som plan B, min medhavda lilla svarta plastpase, visade sig vara guld vard. Jag hade blivit forvarnad av timoresiska kollegor: utan en liten “present” som ett tecken pa min uppskattning for det harda och samhallsviktiga arbete som Osttimors Vagverksman utrattar skulle det bli svart att bli godkand pa uppkorningen. Min timoresiska kollega som korde mej till Vagverkets lokaler tecknade att det var dags for plastpasen med fyra kalla olburkar plus ett paket cigg, och en omsorgsfullt ihopvikt tjugodollarsedel. Jag gav honom sedeln och plastpasen och kollegan forsvann bort med Vagverksmannen. Han gjorde tummen upp och viskade att Vagverksmannen skulle komma pa andra tankar.
Exakt vad som hande nar de bada timoreserna drog sig undan pa egen hand vet jag inte, men jag misstanker starkt att de delade pa gringobytet. Hur som helst kom Vagverksmannen tillbaka ett par minuter senare och tecknade at mej att satta mej vid ratten igen. Jag hade kopt mej ytterligare en chans.
Jag tackar gudarna for att Vagverksmannen lat mej slippa backtestet pa dackbanan. Jag ar helt enkelt inte saker pa att jag skulle ha klarat av det under de radande, pressande omstandigheterna. I stallet fick jag ge me ut pa den riktiga vagen och visa att jag fixar att vaxla, hantera blinkers och andra basic grejer. Han avslutade med att testa att jag kunde hitta bilens draglage i en mindre uppforsbacke, och det fixade jag galant. Vagverksmannen log, sa att jag hade klarat min uppkorning och bad mej kora tillbaka till hans kontor.
Mitt tillfalliga korkort kommer om ungefar en manad (sager Vagverket, i alla fall), nar man ar fardiga pa huvudkontoret i Dili, att ersattas av det permanenta rodvita, kreditkortsliknande korkortet. Givetvis med ett korkortsfoto dar jag ar utstyrd i slips och kavaj som jag fick lana i en sunkig fotostudio i Dili. Forst nar det det definitiva plastkortet blir klart far jag gora FN:s egen uppkorning, och nar det testet har klarats av far jag ANTLIGEN kora den FN-bil som har vantat pa mej sedan jag kom hit. Jo, jag ser fram emot det. Verkligen.
For ovrigt blev jag brunogd pa kuppen. Nar jag skulle fylla i blanketten med mina personliga uppgifter (som kommer att finnas med pa korkortet) skulle man utover langd ocksa kryssa i en ruta for ogonfarg. Svarsalternativen som fanns? Svarta eller bruna ogon… (Nar vi nu anda pratar om ogon kan jag ocksa konstatera att man i Osttimor formodligen kan vara rejalt synsvag, och utan glasogon for att korrigera problemet, och anda fa ett korkort. Nagot syntest kravdes hur som helst inte).
En Baliturist bekanner
Jag maste bikta mej. Gora en liten bekannelse fran Balisemestern. Jag ar verkligen inte mycket for att ga omkring i affarer, leta efter klader, hela den biten. Faktum ar att jag brukar avsky det dar velandet och hattandet mellan butikerna. Att provande och tvivlande och vandande. MEN. Det bor en shopaholic i var och en av oss. Hos en del av oss ar det materialistiska monstret ordentligt undangomt och kommer bara fram under mycket speciella omstandigheter, men konsumtionskraket finns dar likval.
Detta insag jag fullt ut i det sammanhangande myller av butiker som stracker sig fran Kuta i soder via Legian till Seminyak i norr. Att komma dit fran Osttimor, i synnerhet fran Oecusse, en plats nastan kliniskt befriad fran bilar, kommers och stress, var bokstavligt talat omtumlande. Jag kande mej verkligen yr och forvirrad av den intrycksoverdos en forsta promenad i Kuta innebar. Efter en timme gick jag omkring som i en dimma, och den berodde inte pa ett par olstopp pa vagen.
Naja, mot slutet av var Balivistelse kande jag mej i alla fall mogen for att ta mitt ansvar for att fa fart pa varldsekonomin igen. Det blev en espressomaskin (som numera star pa mitt kontor, dit kollegorna numera strommar for att dricka gott kaffe), ett komplett kit for snorkeling och en hel hog med klader, markesklader inkopta for kanske en tredjedel, mojligen halften av vad de skulle ha kostat i Sverige.
Jag erkanner. Jag gillade laget. Jag frossade. Jag njot. Jag konsumerade. Jag kande hur ett rejalt uppdamt behov gav sig till kanna och tillfredsstalldes. Det var inte bara shoppingturerna som kandes ljuvliga (efter nagra dagars avslappnande strand- och snorkelovningar pa lilla Nusa Lembongan). Det var komforten pa det lyxiga hotellet for 40 dollar per person och natt. Det var kafeerna (och espresson!), restaurangutbudet, den personliga servicen, det sociala myllret, barerna, hotellfrukostarna, hotellpoolen och alla hypervanliga balineser vi kom i kontakt med.
Det var fanimej underbart. Punkt.
(Foton fran Bali? Jag lovar, ska lagga upp nagra stycken nar jag hinner/orkar).
Pekka Langer och tystnaden i paradiset
Detta inlagg skrevs i sjalva verket den 26 mars, men sa har i semestertider ar man ju lite loj med allt som inte ar absolut nodvandigt… Na, hall tillgodo.
Bloggen är tillbaka där den en gång började, på Bali. Eder förtrogne sitter just nu i beckmörker på den lilla men ack så sagovackra ön Nusa Lembongan. Jag och min brasilianske kollega Marcio avnjuter en flaska vin, inköpt i FN:s egen taxfreeshop i Dili, eftersom vin råkar vara snordyrt i Indonesien (typ 40 dollar för en flaska som skulle ha kostat 60 spänn hemma i Sverige).
Stearinljusen på bordet på vår megabalkong (terrass är nog en bättre beskrivning) med öns grymmaste utsikt över det kristallklara och korallrika havet är inte där för att skapa en romantisk atmosfär, om någon nu händelsevis trodde det. Nä, ljusen är tända eftersom det råder ett 24 timmar långt, frivilligt strömavbrott på hela Bali. Jo, elbristen är faktiskt frivillig. Anledningen stavas nyepi (tror jag i alla fall), och betyder tystnadens dag. Denna dag motsvarar nyårsdagen i stora delar av världen eftersom det råkade vara balinesiskt nyår (det balinesiska året är 210 i stället för 365 dagar) igår.
Nyåret på Bali är, liksom i princip allt annat som händer på ön, nära sammankopplat med andevärlden. På nyårsafton går balineserna man ur huse och för ett herrans oväsen. Ungefär som i Sverige, när jag tänker efter, med den skillnaden att det här sker under mycket organiserade former, med processioner och offergåvor till andarna. Man försöker åstadkomma så mycket oväsen som möjligt för att locka fram de onda andarna från var de nu kan tänkas hålla hus. Tydligen antas de befinna sig ganska långt härifrån eftersom de inte förväntas komma till Bali förrän dagen därpå, det vill säga idag.
Fan vet hur andarna tar sig hit. Flyger gör de i alla fall inte, åtminstone inte med flygplan. Detta vågar jag slå fast eftersom Balis enda flygplats är stängd under de 24 timmar som nyepi varar. Föga förvånande är ALLT annat också stängt, och ingen får röra sig utanför hemmets domäner. Logiken bakom denna tystnadens dag är att de onda andarna ska luras att tro att Bali är en folktom ö som det inte lönar sig att terrorisera med sådant sattyg som onda andar antas ägna sig åt på sin fritid.
Vän av ordning och västerländsk logik ställer sig nu ett antal frågor. Ett viktigt spörsmål är hur i hela fridens namn man bär sig åt för att hålla tusentals turister (mestadels aussies, jänkare och japaner, men också en skaplig dos européer) inomhus och borta från stränderna. Svaret är Pekka Langer, om ni nu minns honom. Okej då, nästan Pekka Langer. Pecalang heter det visst. Pecalang kallas de få betrodda, oftast lite äldre, och sarongklädda män som för tystnadens skull patrullerar gator och stränder. Om de får syn på någon turist eller balines som vistas utanför hemmet (eller som är för högljudd hemma) väntar en åthutning (om det är en balines) eller en tillsägelse och förklaring (om den högljudde är turist).
Andra frågor som osökt infinner sig är varför man över huvud taget lockar hit de onda andarna, och hur man ska lyckas lura andarna när det trots allt finns ett antal Pekka Langers ute på gatorna. Den första frågan har jag inte vågat ställa, men min egen hemsnickrade teori är att man på så vis garderar sig mot oannonserade stickprovsbesök från andevärlden under andra delar av året. Jag kunde dock inte motstå frestelsen att fråga en balines vad andarna kan tänkas tro och tycka om närvaron av ett antal moralväktare ute på gatorna. Det kunde inte Koman (det känns för övrigt som att hälften av de balinesiska männen heter just Koman) svara på, annat än med ett leende och ett aningen (tyckte jag) nervöst skratt. Kanske satte jag myror i huvudet på den gode Koman. Kanske är pecalang i själva verket i maskopi med de onda andarna. Kanske har jag fått något om bakfoten. Därom tvista möjligen de lärde.
Mörkt är det, hur som helst, och tyst. Vågornas brus har man dock inte lyckats dämpa, och möjligen var kvällens solnedgång den mest spektakulära jag har sett i mitt liv bara för att djävlas med andefruktande balineser. Dagens ölranson har hur som helst tagits från vår hotellägares frys, där denne förutseende nog hade placerat ett större antal buteljer som fortfarande var skapligt kalla.
I övrigt har dagen ägnats åt poolen, ett antal tupplurar och några nappatag med en samlingsvolym av gamle Hemingway. Eftersom macho-Ernest tack och lov inte verkar vara mörkrädd tror jag bestämt att jag ska återgå till vinet och min nyepisyssla som den ständigt vinpimplande Hemingways dryckesbroder. Sämre kan man ha det i tystnaden.
Hundra meter tur och retur – i slips
Govanner, idag far ni klara er utan prickar over en del vokaler i slutet av alfabetet, men a andra sidan kanner jag att det far bli nagra rader pa just svenska ikvall. Detta sprakval har mojligen nagot att gora med att jag idag sprang pa den tredje svensken sedan jag kom till Osttimor, en kvinnlig polis, fran Staffanstorp minsann. Denna sympatiska dam var med som civilkladd livvakt at herr Luis Carrilho, en portugis som nyligen tilltradde som FN-polisernas hogsta chef och som idag gjorde Oecusse den aran genom en blixtvisit (tva timmar). Som gradde pa moset visade det sig att Lisa, den svenska polisen (det finns fyra svenska FN-poliser i Osttimor, samtliga kvinnor), aker pa Sverigesemester i nasta vecka och lovade att ta med sig snus till mej. Heder at en sadan rekorderlig kvinna!
(Att fa snus hitskickat med FN:s diplomatpost, som gar via New York, visade sig dock inte vara tillatet. Tre stockar generalsnus skickades helt osentimentalt tillbaka till Swedish Match fran New York, fast hedersknyfflarna pa detta foretag tyckte sa synd om mej att de lovade att skicka det numera ganska beresta snuset direkt till Osttimor, utan extra kostnad for mej. Snusmumrikarna pa Hisingen vet minsann att ta vara pa sina utlandssvenska kunder).
Bilkorningen tror jag bestamt att jag har lovat nagon att beratta mer om. Hur den gar? Joda, tackar som fragar. Enligt min mycket talmodiga och pedagogiska kollega Hipolito ar jag en djavel pa att kora bil – atminstone sa lange vi kor framat. Nar vi backar anar jag dock fruktan i hans bruna ogon, och jag kan inte direkt klandra honom. Mina tva forsta backsessioner var rent ut sagt katastrofala. Var stackars Toyota Prado for som en bortglomd vante i novemberstorm over vagbanan – och utanfor vagbanan (oftast). Na, skam den som ger sig. Efter idogt tranande (Hipo ar strang, jag far inte tjuvkika bakat, maste anvanda backspeglarna) backar jag nu utan fara for alltfor manga liv, aven om jag fortfarande allt som oftast kor over en och annan av de platburkar vi brukar lagga ut pa var improviserade ovningsbana.
Backtraningen lar komma till stor anvandning, vet jag att beratta. Igar besokte vi namligen Osttimors motsvarighet till Vagverket for att forhora oss om vad som kravs for en malaj (av nagon anledning kallas alla utlanningar for malaj har i landet) som vill ta ett timoresiskt korkort. Sa har ser listan ut:
- ett giltigt pass
- en lakarundersokning som ger gront ljus for bilkorning (exakt vad som ska undersokas vet jag inte, bara att vilken blodgrupp man tillhor star skrivet pa sjalva korkortet)
- ett passfoto
- en uppkorning
Jag visade stolt upp nagra portrattbilder jag tog senast jag var i Dili, men se den gubben gick inte. Mina bilder fick helt sonika kalla handen. Inte pa grund av den blodroda bakgrunden som de anvande i fotostudion utan for att jag saknar skjorta och SLIPS pa bilderna. Jojomen, har kor man minsann bil med stil.
Teoriprov, undrar nagon. Nej, nagot sadant behover jag, som utlanning, inte gora. Den uniformerade mannen pa timoresiska Vagverket forklarade dock att det ar onskvart att kanna till lite basic grejer om olika djurs beteende i trafiken, och den kunskapen tycker jag redan att jag har.
Fragar ni mej har getter mest trafikvett. Ett latt tryck pa tutan och de sma liven skuttar ut i vagrenen. Grisar kommer pa en tveksam andraplats. De springer visserligen, men oftast hinner de springa rakt fram, framfor bilen, ett tag innan de inser att de inte lar springa ifran var Toyota. Kor, eller en praktig vattenbuffalo, ar besvarligast. De flyttar sig ytterst motstravigt och later garna vanta pa sig. Hons ar mest oforutsagbara och herrelosa hundar mest suicidala. Andra nog sa viktiga trafikhinder utgors av de otroliga mangder barn man ser i det har landet (genomsnittskvinnan foder 7,5 barn, 53 procent av befolkningen ar under 17 ar gammal) och av motorcyklister som tycks ha gatt i sjalvmordsskola hos de herrelosa hundarna. (Paminn mej forresten garna om att beratta for er om den sprillans nya lag som forbjuder djur att strova omkring hur och var som helst. Den lagen ar inte utan komiska poanger!)
Ingen teori, alltsa, men en uppkorning kommer jag inte ifran. Den gar ut pa att jag ska framfora mitt medhavda fordon langs en “vag” som ar 100-120 meter lang och bestar av gras. Bada sidor av den ganska smala “vagen” kantas av gamla bildack. Nar jag i lagom hastighet och med god kontroll over fordonet har tagit mej till den latt kurvade vagstrackans slut har jag klarat av de lattaste 50 procenten av uppkorningen. Aterstar att backa tillbaka. Bara titt i backspeglarna, stopp langs vagen far vara hogst tre sekunder langa och nuddar jag ett dack ar det klippt och jag lar fa vanta nagra veckor pa en ny chans att kora upp. Om jag a andra sidan klarar av elddopet (forvanansvart manga kuggar!) belonas jag med ett riktigt modernt, snofsigt, kreditkortsliknande korkort som ar giltigt i fem ar. Med slips pa korkortsbilden dessutom. Se dar, en post-paskpresent sa god som nagon!
Efter pask tanker jag alltsa gora mitt forsta korkortsforsok. Nar jag har den timoresiska lappen aterstar att klara av FN:s eget uppkorningsprov, och pa den punkten ar jag hoppfull. Jag trodde lange att jag skulle tvingas gora uppkorningen i den anarki som kallas Dilitrafik, men det har visat sig att jag kan gora min FN-uppkorning har i Oecusse, med John. John ar en forbannat cool kille fran Nigeria som ar ansvarig for FN-bilparken har. Om han inte bestammer sig for att djavlas med mej ska vi nog kunna komma overens om att jag kan kora bil
Sa ser alltsa korkortsplanerna ut, men innan jag tar tag i dem pa allvar ska jag ha lite kortsemester. Imorgon (onsdag) aker jag till Dili for att ga pa kurs, och den 24 mars flyger jag darifran till Bali for att bland annat fira balinesiskt nyar (25 mars). Den 3 april ar jag tillbaka har i Oecusse igen, men tanken ar att jag ska forsoka halla lite liv i bloggen ocksa under semestern.
