What exactly am I doing here, in Timor Leste?
Sorry, so far this page only exists in Swedish, but as soon as I’ll get sufficiently bored and feel very energetic I’ll probably write an English translation.
Det vore lögn att påstå annat än att jag har ställt mej den frågan en och annan gång, och eftersom en del av er verkar dela min undran tänkte jag att det kanske kunde vara dags att försöka formulera ett svar. Jag har ju trots allt varit här i snart 100 dagar, och det är väl då politiker och annat löst folk brukar försöka sig på någon form av sammanfattande utvärdering? De existensiella aspekterna av frågan lämnar jag däremot därhän, åtminstone för stunden.
Alltså, vad gör jag här, rent yrkesmässigt? Enkelt uttryckt skulle man kunna påstå att jag i min roll som ”Public Information Officer” fungerar som ett slags brohuvud mellan UNMIT (namnet på FN:s fredsbevarande mission i Östtimor) å ena sidan och allmänheten i distriktet Oecusse å andra sidan. Detta innebär att en av mina huvuduppgifter är att förmedla så mycket samhällsnyttig information som möjligt till lokalbefolkningen här. Det handlar om information som kommer från FN:s olika verksamheter i landet, men också om information från Östtimors regering, olika myndigheter, information som kommer från Östtimors internationella samarbetspartners och från andra så kallade ”stakeholders”.
Min andra huvuduppgift är den motsatta: att vara UNMIT:s öra mot marken ute på fältet: vad tycker och tänker folk egentligen om tillvaron, om diverse utvecklingsprojekt, om ny lagstiftning? Vad är folk oroliga över eller rädda för? Vad harman för förslag till förbättringar? Vilka klagomål är det som brukar dryftas? Sådan information är det meningen att jag och min kollega Hipolito, en timoresisk kille som pluggat i Filippinerna och är både musiker och ljudtekniker på sin fritid, ska snappa upp och föra vidare till lämpliga förgreningar inom FN-systemet.
Förmedla samhällsnyttig information till lokalbefolkningen i Oecusse, vad innebär det? En hel del. Det handlar om att nå ut till människor med information om nya lagar (och med tanke på att landets lagstiftning fortfarande befinner sig på barnstadiet stiftas det lagar så det står härliga till), olika regeringsinitiativ, sociala projekt i FN:s eller NGO-världens regi, vaccinationskampanjer, information om kommande kommunalval och hur man som medborgare går tillväga för att rösta, trafiksäkerhetskampanjer, alfabetiseringskampanjer (så sent som 2004 var bara dryga 30 procent av befolkningen i distriktet läskunniga) och en hel del annat. Man skulle rent av kunna säga att jag ska fungera som ett slags ambulerande Anslagstavla med stort A, som i SVT:s klassiker med samma namn.
Att hålla ungefär 60 000 invånare ajour med sådant de bör känna till är inte helt enkelt i ett distrikt där ingen har tillgång till internet, där ytterst få (möjligen ett par procent) har teve, där stora områden saknar el (och de som har ström får nöja sig med sex timmars elförsörjning per dygn), där relativt få har radio, där det inte finns några tryckta medier över huvud taget och där en majoritet av befolkningen består av analfabeter. Uppdraget underlättas inte heller av det faktum att folk bor utspridda i småbyar, inte sällan uppe i bergen, dit det inte är helt enkelt att ta sig på de få ”vägar” som finns. På sina håll kan det ta en timme eller mer att köra två mil.
Hur går man då tillväga? Vi distribuerar FN.s veckonyhetsbrev (och en hel del information från andra källor) till strategiska platser i distriktet. Vi tar oss till skolor, präster (i Oecusse är folk vansinnigt religiösa) vårdcentraler, polisstationer, marknader och andra platser där många människor rör sig. Vi hoppas att lärare, läkare, poliser, präster och andra ska sprida nyhetsbreven till så många medborgare som möjligt. När tillfälle ges organiserar vi workshops eller filmvisningar, där vi infomerar inbjudna nyckelpersoner (ledare för byalag, lärare etc) om sådant som är aktuellt för stunden. Till filmvisningarna släpar vi med oss en blytung (minst 100 kilo), dieseldriven generator, laptop, projektor och skärm för att visa FN:s lokalproducerade informationsfilmer om allt ifrån HIV-förebyggande åtgärder till nya lagar som innebär att det är förbjudet att låta boskap driva omkring fritt.
Att arbeta som Public Information Officer innebär också att iklä sig rollen som reporter på en lokalredaktion: att bevaka kurser, seminarier, kampanjer, kommunala ärenden, rättsfall och allt möjligt annat som händer här i krokarna. Jag fotograferar, antecknar, intervjuar, spelar in radioinslag (för FN:s eget radioprogram) och filmar (material som ibland används när FN producerar sina informationsvideos). Åtminstone varannan vecka publiceras något jag skriver i FN:s veckonyhetsbrev. Man kan alltså säga att delar av den information jag distribuerar har jag också producerat.
Min andra huvuduppgift, att snappa upp vad människor tänker, tycker och känner och vidarebefordra denna information till olika förgreningar inom FN-systemet, hänger intimt samman med det utåtriktade informationsarbetet. När min kollega och jag är ute på vägarna för att distribuera FN-material ingår det i jobbet att fråga byalagsordförande, lärare, NGO- och folkrörelsefolk (jordbrukskooperativ, organisationer som arbetar med kvinnofrågor etc) och andra vad de har på gång i form av aktiviteter och vad de egentligen tycker, eller har begripit av, ett aktuellt lagförslag.
Ett konkret exempel: idag har vi hjälpt distriktets valkommission att distribuera informationsaffischer om hur folk ska gå tillväga för att registrera sig som röstberättigade medborgare, eller ändra befintliga personuppgifter i vallängden. Under ett antal svettiga timmar på obefintliga vägar passade vi samtidigt på att dela ut nyhetsbrev och att fråga ”mannen på gatan” vad han eller hon egentligen känner till om den nyligen påbörjade process som innebär att polisens verkställande makt gradvis ska överföras från UNPOL (FN-polis) till den nationella (och mycket dåligt tränade) poliskåren PNTL. (Att distribuera information om Östtimors valförfarande är givetvis, i likhet med mycket annat, något som egentligen ska göras av de lokala myndigheterna, men eftersom dessa saknar resurser får UNMIT, vars budget sannolikt är större än hela Östtimors, rycka ut).
Det är både skrämmande, tragiskt, hyperintressant och spännande att befinna sig i ett land vars demokrati och institutioner befinner sig på nybörjarnivå. Det känns som att allt kan inträffa i det här landet, och det är påtagligt att det ständigt är tusen samhällsförändrande processer på gång. Lite skrämmande är det att bristen på kvalificerad och välutbildad arbetskraft är så stor (har man rätt kvalifikationer kan man gräva guld som rådgivare åt olika ministerier, tro mej!) att även en sån som jag, med än så länge ganska ytliga kunskaper om Östtimor, faktiskt har en reell möjlighet att påverka saker och ting.
Vid något annat tillfälle (påminn mej gärna) får jag återkomma till andra delar av mitt arbete (däribland att i mån av tid vara någon form av mentor åt lokala journalister) och frågan VARFÖR är jag egentligen här: what’s in it for me?
Läggdags här. Ett imaginärt diplom till alla som läste ända hit utan att ge upp eller falla i djup sömn! Era tankar och frågor är, som alltid, varmt välkomna.
